Mitt i nattskiftet, och jag har dödens tråkigt. Pepparpeppartaiträ – det är lugnt inatt. Enda telefonsamtalet hittills var från en kollega. 11 hundar inskrivna plus en liten söt hittekattunge. Kissemissen får leka lite med hörlurarna till mp3-spelaren, ligger ibland i knät, fast just nu ligger han (hon?) uppkrupen på en hög filtar o sussar. Ibland önskar jag att jag var en katt.
Lite melankoliskt är det allt, om 11 dagar har jag gjort mitt sista pass och flyttveckan tar vid, 7e september börjar ett nytt kapitel i mitt liv.
Ikväll tog jag med mig kameran till jobbet och fotade lite ur det ser ut i lokalerna, när det blir dagsljus ska jag föreviga utsidan också. Lite tårögd känner man sig allt, snart är det här inte längre en nuvarande del av mitt liv.
Här har jag slitit i 4½ år; gråtit några skvättar; upplevt de där goa fredagseftermiddagarna när man är lagom veckotrött och fnissig; skrattat tillsammans med underbara kollegor åt en anekdot; lidit med djurägarna när inget går att göra för deras älskling; blivit rörd till tårar när man lämnar hem en hund som när den kom in var nära döden men efter behandling blivit återställd; aldrig upphört förvånas av konstiga frågor eller människor heller för den delen – ta den som inte visste vad fram och bak var på hunden, eller när jag blev erbjuden pengar och villa för att avliva en deprimerad djurägare, eller varför inte de som ringde en dag och ville avliva en nyfödd missbildad valp med att stoppa den i frysen eller genom att ge valium (hur han sedan gjorde vet jag inte, men då jag avrådde båda alternativen skröt han med att ha varit med i pricksytteVM flera gånger och nog skulle skjuta ihjäl valpen istället).
Mycket tar jag med mig härifrån, glada, tacksamma ord från nöjda kunder, några rivsår och ärr från bett av inte lika nöjda patienter, känslan av gemenskap i personalen, mycken kunskap och utbildning jag fått under åren… Jag kommer sakna det här stället, så mycket är säkert.
Småland har gett mig mycket. Jag minns så väl den snöiga marsdagen när jag skulle ned för intervjun. Då bodde jag med mor och far inte långt från Arlanda, för att spara pengar köpte jag en Stand-bybiljett. Väskan checkades in, gaten öppnades och stängde, planet lyfte, men kvar vid incheckningskassan satt jag. Väskan flögs tillbaka dagen efter då jag kunde hämta den, och besöket skjöts upp till veckan efter. Efter en dag på djursjukhuset och en halvdag på filialkliniken fick jag jobbet som jag accepterade. ”När ska jag börja?” frågade jag. ”Helst i måndags” blev svaret. Ska tilläggas att det här var en fredag…
Efter en annons i lokaltidningen där jag eftersökte bostad fyllde jag gamla Mitsubishi Lancern med katt och så många kartonger och lådor som fick plats och begav mig ut på vägarna. Det var en slaskig dag, det var någon plusgrad med det snöade ymnigt. De få möbler jag då hade samt sommardäcken tog mina föräldrar ned någon vecka därefter.
Jag tror jag förälskade mig i Småland den våren. Gamla stenmurar, lummig skog, frisk luft. Inget slår Gotland, men fastlandet kan vara ganska fint det också.
Första sociala kontakten jag fick var med J D, genom lunarstorm. Via honom mötte jag fler i min ålder och breddade vänskapskretsen ganska ordentligt. Vilken känsla det var att bo själv, re sig själv, fixa allting själv, bokstavligen bygga upp allting från grunden. Inga släktingar eller vänner i närheten som kunde hjälpa mig med det i början. För att inte tala om jobbet som jag fixat helt på egen hand. Arbetsförmedligen gav inget gott intryck på mig under de månader jag varit arbetslös.
Första festivalen, Hultsfred 2006, en upplevelse jag älskade och nästan verkar ha fötts till, nybörjarstadiet hoppade jag över direkt. Och fler festivaler har det blivit sedan dess.
När jag efter 19 månader flyttade till Kalmar började jag få mer vänner. Främst genom jobbet, men också genom Kalmar Keys, kören (”Grabbar – har ni ton?” ”Baaaah”). Helena, Krippe och Sus, forever in my heart, bussresan till Uppsala i våras säkerställde det.
En del riktigt nära vänner har sakta försvunnit, för andra gick det snabbare: från allt till inget på några veckor. När nu flytten är nära och jag inte har direkta planer på att återvända till Småland inom närmaste tiden har jag, hur sorgligt det än är, försonat mig med tanken på att jag inte kommer träffa dem något mer i detta livet, och jag önskar dem all lycka med vad de än företar sig.
Trots att jag har tröttnat på Kalmar som område (även omtalad som Sveriges baksida) så har jag mycket att tacka Småland för. Här mognade jag på riktigt. Hade det inte varit för Småland hade jag aldrig träffat Jan. Inte lärt känna alla underbara arbetskamrater. Inte upplevt så mycket spännande, roligt och underbart. Inte haft äran att sjunga i flera dynamiska körer, växt som människa, lärt känna mig själv på flera plan.
Men det är dags nu. Dags för nytt liv, nya bekantskaper, nya vänner, nytt jobb, nya upplevelser, nya städer att utforska.
Jag önskar bara att jag gjort något slags intryck på åtminstone en del av de jag träffat under årens lopp. Att jag blir ihågkommen litegrann. Och förhoppningsvis med glädje och saknad. För det är så jag kommer minnas er.
